Förstår inte hur jag tänker ibland. Att jag förstör för mig själv, bara för att...? Ja, för att, vadå? Så dum man kan vara. Men det finns ju inte så mycket man kan göra åt det, förutom att försöka lösa alltihop och fixa till sitt liv. Jag får skylla mig själv, stå för det jag gjort, och hoppas att mina vänner åtminstone har en liten del respekt för mig kvar. Fast jag förstår om den inte finns kvar. Faktiskt, jag skulle nog reagerat ungefär likadant om någon gjort likadant mot mig.

Det känns faktiskt rätt tomt, alltihop. Känner mig rätt idiotisk. Fast det visar ju att jag förstår att jag gjort fel, så det är ju bra, på sitt sätt.

Tror jag försökt skriva om alltihop i över en timme nu, men jag får inte ut någon text, hah.
Äh, det enda jag kan säga är väl att det löser sig förr eller senare. Förmodligen senare. Men det gör ingenting.




"Lilla baby jag kan inte stanna kvar
Jag fuckar upp ditt organiserade liv"

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

HEJDÅ