Idag är det tre år sedan pappa berättade att du var död.
Tre jävla år sen.
Jag minns att jag fick panik, sprang upp till mitt rum, la mig under täcket och började grina.
Första gången jag var med att någon nära dog, hur ska man hantera det?
Jag låg vaken hela natten, grät. Dagen efter så tvingade jag mig till skolan.
Minns att jag pratade med min lärare på tyskan, att jag sa till honom vad som hade hänt.
Han svarade "det är bra att du är i skolan, så du kommer på andra tankar. Men du får lugna ner dig om du vill, kom in när det känns lite bättre."
Jag låste in mig på toan och grät. Ville bara hem.

Jag saknar din mat du lagade.
Jag saknar att se allt du sparade, för "det kan vara bra att ha" gamla smörpaket osv.
Jag saknar att se dig kasta ut männen från köket.
Jag saknar din röst när du frågade om jag ville ha sås till maten, det ville jag inte. Du vände dig mot mig flera gånger under måltiden, skakade på huvudet och sa "så torrt, så torrt."
Jag saknar att åka till St. Anna, för att träffa dig och släktingar som man i princip aldrig träffar annars. Även om jag ogillade det då.
Jag saknar bara att få höra din röst, din dialekt, som jag inte förstod ett ord av.
Jag saknar dig, Mary.
Min finaste gammelmormor...
Men alla dör någon gång, du fick ju trots allt leva i 97 år. (och idag hade du varit 100.)



Jag minns då jag var typ 5-6 år gammal. Jag tänkte "Bara du blir hundra år gammal, då är det okej att du dör." (lät jättehemskt nu när jag skrev ut det, men hoppas ni fattar hur jag tänkte egentligen!!!"
Hur som helst, så hade det isåfall varit i år som du "fick" dö. Jag saknar dig verkligen gammelmormor.


















HEJDÅ