Du var den enda som faktiskt accepterade mig under mina konstiga perioder.
Den enda som tyckte det var "fräckt" att jag vågade stå ut från mängden.
Du uppskattade i princip allt jag gjorde, och var alltid positiv.

Jag kommer sakna dig så mycket. Sakna då du lagar mat, städar, går en promenad, och hummar på en melodi.
Jag kommer verkligen sakna dig under varje jul där någon säger "Barbro, du som kan sjunga. Du får ta första tonen". Du kommer inte finnas där längre. Det kommer vara så tomt.

Jag vet att jag aldrig skulle kunna vara som du. Positiv, trevlig, stöttande, acceptera allt..
Förstår inte hur du gjorde för att kunna vara så underbar som du faktiskt var. Ofattbart!
Du är nog den absolut underbaraste person man kan ha haft i sitt liv, som mamma, mormor, ingift släkt, syster, dotter, vän, fru, sambo, ja, allt.


"Fräckt hår", vad var du sa.

Det var inte tänkt att du skulle försvinna såhär, att du skulle dö på det här viset. Det funkar inte. Jag vill inte fatta det. Jag önskar att allt var en stor mardröm, att jag vaknar upp och hör dig humma på en melodi, som du alltid alltid alltid brukar göra.


Du skulle sagt till mig "men gud, har du gjort det av ditt egna hår? Så häftigt, hur gjorde du det? Att du vågar! Det är bra att du är den du själv vill vara."




















HEJDÅ

Förstår inte riktigt hur ett samtal kan förändra så mycket.
Förstår nog inte på riktigt vad som har hänt ännu.



















HEJDÅ